Mardrömmarnas mardröm. Fysatan alltså.


Somnade om mellan elva och halv ett, vilket jag verkligen inte borde ha gjort. Aldrig varit så rädd i hela mitt liv, och speciellt inte i någon dröm. Andarna/Spökena hade mig i sitt våld (somnade med datorn över armen.) Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte vakna. Låg i min säng! :(
Först lyfte dem min mobil i luften och kastade iväg den, sedan låste de min dörr för mig. Fast, det var inte den dörr som sitter i mitt rum nu. Jag kunde inte skrika på hjälp, kunde inte röra mig och om jag försökte att vråla på min syster så hörde hon inte. Pappa lyssnade inte. Ingen hörde mig skrika. 
Det värsta av allt var att jag inte kunde vakna och att drömmen inte var helt hjärtskärande... men jag är så förskräckligt rädd för andar vanligtvis så jag kunde inte hjälpa det. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0